torsdag 25 augusti 2016

Det gäller realismen: Lukács vs Brecht


"Felgreppen och misstagen hos en del futurister ligger i öppen dag. De satte en jättestor gurka på en jättestor kub, målade det hela rött och kallade det: 'Porträtt av Lenin'. Vad de menade var: Lenin skulle inte likna någonting som tidigare skådats. Vad de uppnådde var att bilden av honom inte liknade någon bild som tidigare skådats. Vad de uppnådde var att bilden av honom inte liknade någon bild som tidigare skådats. Bilden skulle inte påminna om något man kände igen från den gamla, ruttna tiden. Dessvärre påminde den inte heller om Lenin. Det är avskräckande företeelser. Men det räcker inte för att ge de konstnärer rätt, vilkas bilder visserligen påminner om Lenin men vilkas sätt att måla inte på något vis påminner om Lenins sätt att kämpa."
ur "Expressionismdebatten" av Bertolt Brecht, övers. Lars Bjurman

'Det gäller realismen': En 30-talsdebatt rekonstruerad av Lars Bjurman består av teoretiska texter av Georg Lukács och Bertolt Brecht och, i ett appendix, ytterligare några texter av andra författare.
Texterna rör realismen och formen och socialismen.

Boken gavs ut på Bo Cavefors förlag 1975. I Lars Bjurmans förord står det att boken är menad som den första av två volymer med Lukács essäer om realismen i litteraturen. Lukács syn på realismen hade diskuterats en del i Sverige på den här tiden. Bland annat efter Jan Myrdals uppgörelse med Lukács begrepp realismens triumf. Men mycket lite av hans litterära essäer fanns översatta. Tyvärr tror jag aldrig den andra volymen i serien kom ut.

Trots att boken presenteras som en första volym Lukács-essäer så får Lukács och Brecht lika mycket utrymme i boken. De två författarna hade olika syn i de här frågorna. Men det är bara i några av texterna som de direkt polemiserar mot varandra.

Själv höll jag så att säja på Brecht när jag först läste boken. Men jag skulle i dag säja att bägge har poänger i kritiken av varandras idéer.
Fortfarande tycker jag att Brecht är betydligt roligare att läsa och det är Brechts del av boken som jag oftast återkommer till och jag har den också stående bland brechtböckerna i mina bokhyllor.

Brechts texter tar upp realismen och Lukàcs och expressionismdebatten och allt det där. Men handlar också om detektivromanen ("En äventyrsroman kan idag knappast skrivas annat än i form av en kriminalroman: äventyr i vårt samhälle är kriminella.") och en del annat.

Det är en mycket intressant och inte minst vacker bok.

tisdag 23 augusti 2016

Leben des Galilei


"Und um den Papst zirkulieren die Kardinäle.
Und um die Kardinäle zirkulieren die Bischöfe.
Und um die Bischöfe zirkulieren die Sekretäre.
Und um die Sekretäre zirkulieren die Stadtschöffen.
Und um die Stadtschöffen zirkulieren die Handwerker.
Und um die Handwerker zirkulieren die Dienstleute.
Und um die Dienstleute zirkulieren die Hunde, die Hühnet und die Bettler."
ur Leben des Galilei av Bertolt Brecht

Jag läste tyska i skolan. Jag hade tvåa i tyska. Det var ett rättvist betyg (för de yngre läsarna: tvåa var det nästlägsta betyget). 
Jag kunde emellertid åren efter skolan hjälpligt läsa tyska. Från denna tid har jag kvar några böcker på tyska. Bland dessa pjäsen Leben des Galilei. 

Numera har min tyska försvunnit. Vilket jag påminns om när jag bläddrar i den lilla boken. Jag klarar att förstå citatet ovan. Men inte mycket mer.
Redan när jag skaffade pjäsen var dess tyska väl egentligen lite svårare än jag klarade av. Och jag gav upp halvvägs om jag minns rätt.

Länge tänkte jag ta upp tyskan igen. När jag insjuknade med ryggradsreumatism planerade jag använda min sjukskrivning bland annat åt att förbättra min tyska. Men mest kom jag att ägna de första åren åt att ha ont. Mindre åt studier i tyska.

Minns det som att Leben des Galilei verkade rätt bra. Jag borde läsa den. Kanske i översättning.

måndag 22 augusti 2016

Liten hjälpreda för teatern och andra skrifter av Bertolt Brecht


"58
Och skådespelarens instudering av figuren måste äga rum tillsammans med de andra skådespelarnas instudering, hans uppbyggnad av figuren tillsammans med uppbygnaden av de andra figurerna. För den minsta sociala enheten är inte en människa utan två människor. Också i livet bygger vi upp oss ömsesidigt."
ur "Liten hjälpreda för teatern" av Bertolt Brecht, övers. Herbert Grevenius

Bertolt Brecht skrev en hel del teori kring teatern. Några av hans texter om teatern finns i Liten hjälpreda för teatern och andra skrifter. Flera av dem rör en term som Brecht är starkt förknippad med: Verfremdungseffekt, här översatt till distanseringseffekt.

Förutom titelskriften innehåller boken monologer ur den oavslutade Mässingsköpet (en pjäs om teater) och texter kring uppsättningar av pjäser. Bland annat Mor Courage. Där Brecht understryker det tvetydiga hos mor Courage.

Brechts texter om teater ger en hel del till förståelsen av hans verk. Och är läsvärda i sej. "All konst bidrar till den största av alla konster, levnadskonsten."




söndag 21 augusti 2016

Citerat från veckans läsning

"Thihaut's first poem-enhanced punch crushed a bandit's face."
ur The last days of New Paris av China Miéville

"Säg ej: 'En äreställning, högre än konungaskapet, finnes ej',/Läser hos Sadi nu: "Ty ett beständigare konungarike än tiggarens finnes ej."
ur "Beskrifning på den förnöjsamme tiggarens dagars frid" i Lustgården av Sadi, övers. Eric Hermelin

tisdag 16 augusti 2016

Sånger mellan krigen av Bertolt Brecht


Sånger mellan krigen är ett urval av Bertolt Brechts texter sammanställt av Erwin Leiser. Det kom ut 1955. Liksom det senare Brecht-urvalet Etthundra dikter gavs det ut av FIB:s lyrikklubb.
I Leisers bok Samtal i Berlin så träffar Leiser Brecht och berättar att boken ska heta Sånger mellan krigen. Trots att några dikter från 50-talet finns med. Brecht ler gillande åt detta: "'Tredje världskriget är inberäknat!' sade han med sitt torra skratt."

Liksom titeln också antyder så är det gott med sånger från Brechts pjäser. Boken är indelad i olika avdelningar och en heter "Teatersånger". "Moritat om Mackie Kniven", "Sjörövar-Jenny" och flera andra hits. Men boken innehåller flera sorters dikter. Och av flera översättare.

Förutom Leiser så tolkas Brecht här av Ebbe Linde, Åke Lindström, Thomas Warburton och Johannes Edfelt. Här saknas emellertid min favorit bland Edfelts Brechttolkningar: "Till tvivlets lov".
De olika översättarna har lite olika klang.

Om man skulle samla alla svenska Brecht-tolkningar, från den här, Etthundra dikter och Jag behöver ingen gravsten (ett bra fylligt urval som jag har läst men inte har) samt strödda dikter i tidskrifter och antologier så skulle man få en hel del dubletter och därmed möjlighet att jämföra olika tolkningar. Så finns dikten jag valde att citera i gårdagens inlägg med även här i en annan översättning.
Och den dikt jag citerar nedan, en av mina favoriter, finns även tolkad av Göran Sonnevi:

1940

Min unge son frågar mig: Skall jag läsa matematik?
Vad då till, tänker jag. Att två bitar bröd är mer än en
det lägger du nog märke till ändå.
Min unge son frågar mig: Skall jag läsa engelska?
Vad då till, tänker jag. Detta rike går under. Och
stryk dig bara över magen med handen och sucka
och man kommer nog att förstå dig ändå.
Min unge son frågar mig: Skall jag läsa historia?
Vad då till, tänker jag. Lär dig att sticka ner huvudet i jorden
då kanske du blir kvar.

Ja, läs matematik, säger jag.
Läs engelska, läs historia!
övers. Erwin Leiser

måndag 15 augusti 2016

Etthundra dikter av Bertolt Brecht


"Lyrikern Brecht är trots allt den verkligt okände Brecht" heter det i Jörn Donners företal till Etthundra dikter, ett urval med hundra (jag har inte kontrollräknat dem) av Brechts dikter. Boken gavs ut 1965 i FIBs lyrikklubb. Jag tror inte man kan säja att Brechts dikter är okända i dag.

Trots det stora antalet dikter så är det bara en liten del av Brechts samlade poesiproduktion. Han var en produktiv poet.
Dikterna, i Anders Alebys tolkning, är huvudsakligen politiska. Det handlar om krig och om att leva i exil. Här finns också flera vackra dikter baserade på äldre kinesisk poesi.

En av mina favoritdikter i boken kommer här:

De ondas masker

På min vägg hänger ett japanskt träsnitt,
förgyllda masker av onda demoner.
Medlidsamt märker jag
de uppsvällda ådrornas antydan
om hur ansträngande det är att vara ond.

söndag 14 augusti 2016

Citerat från veckans läsning

"Jag har ofta tänkt att man för underhållningsbruk skulle kunna konstruera en tävling i att para ihop författarnamn med motiveringar för olika litterära priser; säkert skulle den bli svårare än den knepigaste författare-citat-parning, eftersom krusidullerna ofta hålls på en så opersonlig nivå."
ur "Prismotiveringar" i Bitar av mig själv av Gun-Britt Sundström

"mina hormoner litar jag inte ett ögonblick på. De har alltid varit ena farande svenner. Jag föreställer mig dem som hattifnattar: elektriska, oberäkneliga intill det farliga, skygga och ständigt på driven."
ur Maken av Gun-Britt Sundström

lördag 13 augusti 2016

Tolvskillingsromanen


"Om man försöker stjäla gröten från tallriken för dig, så slå till med skeden, ska jag säga honom och det så ofta att han begriper det. Varhelst du ser en dörr stå på glänt, så in med foten och sen med eftertryck direkt in i huset! Stå bara inte och häng och se försagd ut och vänta att det ska flyga stekta fåglar in i mun på dig. Det ska jag inpränta med största tålamod men också med största stränghet: din far var en olärd man men ingen professor i världshistoria skulle kunnat lära honom hur man klår folk in på benen!"
ur Die Dreigroschenroman av Bertolt Brecht, övers. Herbert Grevenius

Eftersom Tolvskillingsoperan blev en succé så ville man göra film av den. Bertolt Brecht gjorde ett filmmanus där han arbetade om historien rejält. Detta gillade inte filmbolaget. Och till slut gjordes det en film som byggde på pjäsen, inte på Brechts manus.

Ett kort utdrag ur filmmanuset till Brechts tänkta Dreigroschenfilm finns som motto till sista kapitlet i Die Dreigroschenroman eller Threepenny Novel som den heter i den engelska översättning jag har.
Också här är berättelsen omarbetad.

Här skildras ett anakronistiskt sekelskifteslondon. De flesta av figurerna är samma som i pjäsen. Men temat med borgaren som skurk är ännu mer uttalat.

Boken har inte haft samma framgång som pjäsen. Men den är mycket läsvärd. Och kopplingen mellan skurkarnas metoder och försäkringsbolagens är en av sakerna som gör att den fortfarande känns aktuell.

Boken finns inte översatt till svenska. Citatet överst, där Mackie Kniven föreställer sej hur han ska uppfostra sin framtida son är citerat från Herbert Grevenius bok Brecht - liv och teater.

tisdag 9 augusti 2016

Tolvskillingsoperan av Bert Brecht


"Mina herrar, om ingen av er vill uppträda med något, så skall jag själv föredra en liten sak, och då vill jag härma en flicka, som jag såg en gång på en av dom små fyrapennykrogarna i Soho. Det var hon som diskade, och alla skrattade åt henne.[...]Ni får skratta ni med, om ni vill, så blir det precis som det var,"
övers. Ebbe Linde

Bertolt Brecht (eller Bert Brecht som han familjärt kallas på omslaget till utgåvan av Tolvskillingsoperan på Tidens tyska klassiker) lånade ofta från andra verk till sina pjäser. Brecht klagade över att det på scenen inte gick att med citationstext ange lån.

Så bygger exempelvis Brechts genombrottspjäs Tolvskillingsoperan på John Gays 1700-talsstycke Tiggarens opera. Brechts pjäs ligger rätt nära Gays. Jag blev förvånad över hur nära när jag läste Gay. Men på ett plan skiljer sej pjäserna åt: Sångerna.
Kurt Weill skrev den kabarétliknande musiken till sångerna i pjäsen. Som kontrasterar mot texten på ett helt annat sätt än sångerna i Tiggarens opera.
Och som gör att denna pjäs om borgaren som skurk känns helt som Brechts historia även om den bygger på en äldre förlaga.

(Medan jag skrev detta inlägg lyssnade jag på flera versioner av "Sjörövar-Jennys visa" som Polly introducerar i citatet överst: Lotte Lenya, Ulla Sjöblom, Nina Simone.)

måndag 8 augusti 2016

Den vackre Antonio


"De fula vännerna respekterade Antonio och de skulle också ha avundats, ja, kanske hatat honom, om inte också de hade smittats och påverkats av de kvinnor som de umgicks med och utan att vara medvetna om det förälskat sig i honom."
ur Den vackre Antonio av Vitaliano Brancati, övers. Karin de Laval

Jag köpte en gång Den vackre Antonio för sex kronor (priset står kvar i blyerts på insidan av omslaget). Det var en krona och fem öre mer än man fick betala för boken när den kom ut 1954.
Den gavs då ut i FiB:s Världsbibliotek: Moderna italienska berättare. Det står på innerfliken andra böcker i serien. Jag har inte hört talas om någon av dem. Och det är väl rätt troligt att du varken hört talas om Vitaliano Brancati eller hans roman om den vackre Antonio.
Boken trycktes i 32 000 exemplar.

Det är en riktigt bra roman. Om en man i en liten by i Sicilien som är bedårande vacker men tyvärr också impotent. Det är en slags komedi om italiensk manlighet. Brancati hade behandlat temat med det sicilianska manlighetsidealet i en tidigare, mer uttalat komisk roman. Temat känns fortfarande modernt. Men berättelsen har åldrats i en del aspekter. I förordet kallas den till exempel för "en sexuellt ovanligt öppenhjärtad bok," vilket man knappast hade kallat den i dag.

Brancati dog ett par år efter att han skrivit Den vackre Antonio som blev hans sista fullbordade roman. En ofullbordad gavs ut postumt. Ett par av Brancatis böcker har filmats. Bland annat Den vackre Antonio. Jag har inte sett filnen.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, i alfabetisk ordning.)


söndag 7 augusti 2016

Citerat från veckans läsning

"— Ni är alltså meteorolog?
  Det var det enda han kunde åstadkomma just då, och det lät riktigt skrämt.
  Jag förklarade för honom att jag inte alls var meteorolog utan lyriker, svensk centrallyriker, men att det nästan är samma sak eftersom svensk centrallyrik till nittio procent handlar om olika typer av väderlek."
ur Sigismund av Lars Gustafsson

"Vad vet ett dammkvalster om världen?/Tänk om min värld i förhållande till en större verklighet är/lika liten som kvalstrets i förhållande till min./Ändå finns dessa världar här i samma rum."
ur "Det finns inga värdiga ämnen. Inga låga och ovärdiga" av Margareta Renberg i Margareta Renberg

fredag 5 augusti 2016

Modern fransk dramatik


"The audience members' sense of identity with the Revolutionary citizens of Paris was completed as a féte populaire broke out with the final announcement of the taking of the Bastille. It included acrobats, a wrestling match and a number of fairground amusements in which the public could take part."
ur "La création collective" i Modern French drama av David Bradby

Boken Modern French drama 1940-1990 (det finns en tidigare utgåva där undertiteln är 1940-1980) av David Bradby har påverkat hur jag sorterar mina böcker.
En gång i tiden så hade jag mina böcker uppdelade i olika ämnesområden: lyrik, historia, ekonomi, teater, film, skönlitteratur och så vidare. Men då en del författare delades upp på för många omeåden bestämde jag mej för att istället sortera alla alfabetiskt.
Efter att ha gjort det hände det dock flera gånger när jag letade efter Modern French drama att det tog mej en lång tid att hitta den då jag aldrig kom ihåg författarens namn (sorry, viktige teaterhistoriker David Bradby). Så jag flyttade film och teater-böckerna till sitt eget ställe i biblioteket (detta har gjort att jag i den här genomgången av mina böcker missade att ta upp Erik Barnouws Documentary: A History of the Non-Fiction Film (sorry, Erik Barnouw)).

Det finns en anledning att jag ofta letade efter Modern French drama. Det är ett bra översiktsverk. Bradby tar förutom pjäserna också upp hur de satts upp.
Ett av de intressantaste avsnitten i boken är det om Théâtre du Soleils två revolutionspjäser.
I början av 70-talet satte gruppen upp ett stycke om franska revolutionen kallad 1789. Det byggde inte på någon tidigare skriven pjäs utan skapades av skådespelargruppen. Det var en annorlunda uppsättning.
Flera olika skådespelare spelade Louis XVI. En del framställde honom såsom sympatisk, andra som skurkaktig. Pjäsen spelades på fleta olika scener som åskådarna kunde flytta sej mellan. Uppsättningen var en stor succé både bland publiken och kritikerna.

En succé ropar efter sin uppföljare och några år senare satte truppen upp 1793. Den här gången spelade inte skådespelarna några kända historiska personligheter som Robespierre eller Marat utan vanliga medborgare: bagare, tvättkvinnor, smeder.
Ännu mer arbete hade lagts ner i scenbygget (trots att pjäserna var stora publika framgångar så blev de så dyra att de gick med förlust) som var som en jättelik mötessal. Som en av de mötessalar som sans-culottes samlades i. I pjäsen berättade skådespelarna, medlemmar av folket, om årets revolutionära händelser för varandra.

1793 var liksom 1789 en stor framgång publikmässigt sätt men inte lika populär hos kritikerna. Hur väl pjäserna fungerade är svårt att bedöma utan att ha varit i publiken. Men det låter som två mycket intressanta försök att förnya det historiska dramat.