onsdag 22 november 2017

Kurt Vonneguts tio bästa böcker

Sirenerna på titan
Kurt Vonneguts andra roman (utgiven 1959) är både utmärkt science fiction och en satir på genren. En av mina favoriter inom sf-genren.

Vaggan
Skämtsam skildring av världens undergång. En av Vonneguts mest vonnegutska.

Gud bevare mr. Rosewater
"En penningsumma har en huvudroll i denna berättelse om människor, på samma sätt som en honungssamling med rätta skulle kunna sägas ha en huvudroll i en berättelse om bin." Första boken med Kilgore Trout.

Välkommen till aphuset
Novellsamling. Formatet passar egentligen inte riktigt Vonnegut. En del av referaten av Kilgore Trout-böckerna var från början noveller. De blev bättre som Trout-referat. Men här finns en del bra berättelser.
Även om titelnovellen är ett exempel på att Vonneguts kvinnoskildringar åldrats illa.

Slakthus 5
"Hör på:
Billy Pilgrim har lösgjorts från tiden." (övers. O. Jonason)
Vonneguts bästa. Den här måste du helt enkelt läsa.

Morgonmål för mästare
Det här är en märklig bok med något ofärdigt över sej. Det kantiga är romanens styrka. Det kantiga och det barnsliga. "För att ge er en uppfattning om hur pass mogna mina bilder är, låt mig visa min teckning av ett rövhål:" (övers.O. Jonason)

Berättelsen har en sorgsen ton.

Slapstick
Vonnegut hade lite svårt att följa upp succén med Slakthus 5. Den här blev rejält sågad. Vonnegut själv ogillade den. Och det är en rätt trött bok. Det återkommande "hå hå" är en slö variant på "så kan det gå" ("So it goes") från Slakthus 5. Handlingen är som en klumpig blandning av Vaggan och Sirenerna på Titan.
Jag är själv rätt förtjust i boken.
Hå hå.

Burfågel
En roman om socialismen. En tematisk följeslagare till den tidigare Gud bevare mr. Rosewater.

Palmsöndag
Palmsöndag har undertiteln "ett självbiografiskt collage". I förordet föreslår Kurt Vonnegut även att den kan kallas förblivvit. En blivvit får vi veta var ett uttryck som användes under Vonnegts barndom som betydde "ett kilo skit i en halvkilospåse".
Boken samlar olika kortare texter - tal, recensioner, förord" Mer om boken på länken.

Deadeye Dick
Den bästa bland de sena Vonnegut-romanerna.

(Först publicerad i november 2012 när Kurt Vonneguts skulle ha fyllt 90. Vilket innebär att det nyligen var Vonneguts 95-årsdag. Jag läste i Deadeye Dick då om man får tro mitt twitter-konto.)

Raserier


"Min berättare har gett sig av. Hur lite hade han inte fattat av hela min berättelse, fast det var han själv som hade tillverkat den, med sina egna händer. De där ludna tassarna."

Raserier läste jag rätt nyligen. Det är den första bok av Anne-Marie Berglund som jag har läst. Boken är en samling bisarra berättelser. De är uppdelade i två avdelningar: "Flamberade romaner" och "Erotiska anfall". De senare är inte direkt erotika. Citatet ovan är ett erotiskt anfall.

Jag har inte så mycket att säja om boken mer än att jag gillade den. Jag tror jag ska läsa mer av Berglund. "Men han måste få sin egen novell en dag. Alla ska få noveller. Jag känner tanten som delar ut noveller."

(Först publicerad 7 januari 2016. Så det var då det var nyligen som jag hade läst boken. Jag har fortfarande inte läst något mer av Anne-Marie Berglund. Det borde jag ändra på.)

Sven Lindqvists fem bästa böcker


5.
Självklara saker
Artikelsamling med texter från 60-talet publicerade i DNBLM och Kommentar. Ger en bra bild av flera sidor av Lindqvist. Här har de Vilhelm Ekelund-inspirerade essäerna från hans första böcker mött en ny politisk tidsanda som omvandlar också hans form (även om han aldrig har övergett essägenren). Kritik av reklam, U-hjälpen och lite om Proust.

4.
Utrota varenda jävel
Den mest uppmärksammade av Lindqvists böcker på senare år. En historia om kolonialismen och rasismen som utgår från en mening i Joseph Conrads Mörkrets hjärta. På många sätt är den släkt med listans förstaplacering.

3.
Nu dog du
En slags uppföljare till Utrota varenda jävel. Med undertiteln "Bombernas århundrade". Korta texter om krig och sånt. Mycket om romaner om krig – som en uppföljare till H. G. Wells Världarnas krig där vi åker till Mars och visar marsianerna vilka som bestämmer. I det ärofyllda preventivkriget dödas 9 tiondelar av Mars befolkning. Kom redan ett år efter Wells mer melankoliska berättelse.

2.
En underjordisk stjärnhimmel
Också kortare texter. Fast om allt möjligt – från Arne Sand till Antonio Gramsci.

1.
Myten om Wu Tao-tzu
En gång i tiden hade jag nog svarat denna en gång av tre om man frågat mej vilken min favoritbok var. Lindqvist åker i Kina och Indien och läser Herman Hesses Glaspärlespelarna. En av de stora svenska prosaböckerna.

(Först publicerad 18 januari 2011. Jag pratade med min bror i telefon häromdagen och vi kom in på Sven Lindqvist. Och jag kom på att jag hade missat att uppmärksamma Lindqvists 85-årsdag tidigare i år. Hade jag kommit ihåg det då så har jag nog utökat listan till tio böcker. Men nu får den stå som den är. Jag la till en länk till ett inlägg om Myten om Wu Tao-tzu.)

tisdag 21 november 2017

Fiktioner och Labyrinter av Jorge Luis Borges


"Att författa tjocka böcker — att på femhundra sidor breda ut sig om en idé som muntligen kan läggas fram på ett minuter — är ett ansträngande och ruinerande vanvett. Bättre då att låtsas att dessa böcker redan existerar och erbjuda ett sammandrag, en kommentar."
ur "Prolog" till Trädgården med gångar som förgrenar sig av Jorge Luis Borges, övers. Ingegerd Wiking

Labyrinter var en tunn vacker volym utgiven av det lilla förlaget Umbra Solis med fyra av Borges så kallade ficciones. En blandning mellan essä och novell. Alla dessa fyra ficciones finns i Fiktioner som innehåller Borges två  novellsamlingar Trädgården med gångar som förgrenar sig (1941) och Konststycken (1944).

Att jag ändå behållit Labyrinter är dels för att den vacker och dels för att den ändå inte tar så stor plats. Och så av nostalgiska skäl. Vi fick köpa den till reducerat pris när jag läste litt.vet. (föreläsaren kände han som hade förlaget om jag minns rätt). Jag tror att det bara var "Pierre Menard, författare till Don Quijote som stod på litteraturlistan för kursen.

Bägge böckerna inleds med min favoritnovell av Borges: "Tlön, Uqbar, Orbis Tertius". Om ett fiktivt land med andra fysiska regler som börjar dyka upp i vår värld genom en gammal ordbok.
Man skulle kunna tänka sej den berättelsen som en lång tjock fantasyroman. Kanske med drakar och kartor och ordlista. Men Borges novell är på tjugo sidor (eller tjugofem, beroende på vilken av de två böckerna jag väljer att läsa den i.
Jag minns på litt.vet. att vår föreläsare en gång frågade hur Umberto Ecos Rosens namn skiljde sej från en berättelse av Borges och att jag svarade att Borges Rosens namn hade varit mycket kortare.

Även om Labyrinter är en trevlig volym så rekommenderar jag Fiktioner. Förutom "Tlön..." så innehåller den flera spännande ficciones om ett bibliotek som innehåller alla möjliga böcker, om en man som försöker skriva Don Quijote trots att den redan blivit skriven och mycket mera.

(Först publicerad 14 juni 2016. Liksom inlägget om Petter Bergman som jag repriserade tidigare i dag så ingick det i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling. Det finns fler inlägg om Borges under borges-etiketten.
Nyligen har bokförlaget Tranan gett ut Borges 1 (det ska komma en 2 och en 3 också). Novellerna i Fiktioner bör finnas i den. Borges 1 har hårda pärmar. I en understreckare i dag i Svenska Dagbladet om den så skrev Fabian Kastner att den tidigare Borges-utgivningen "varit begränsad" och att den bara varit "i mjukband och pocketutgåvor". Och Fiktioner är en originalpocket, Labyrinter har mjuka pärmar. Men att detta skulle göra de till mindre riktiga böcker känns som en underlig syn på böcker.)

Petter Bergman

"Varje dag skriver sig själv./Man måste ha alla fakta till hands./Verifiera citaten. Läsa 'Candide'./Undvika snöslasket.//Det är ett arbetsamt liv."
ur "Drömdatum" i Årstiderna


Jag fastnade först för Petter Bergman för att hans namn är så likt mitt eget. Det gjorde att jag drogs till hans böcker i föräldrarnas bokhyllor. Jag har alltid gillat hans dikter.

Bergman debuterade på 50-talet. Trots en tidig död 1986 hann han ge ut mer än ett dussin diktsamlingar. Han skrev också essäer (Rader i Hässelby är mycket bra) och recensioner. Hans översättningar av engelska poeter brukar också hållas högt.

Jag har tre av hans diktsamlingar. För att överleva, Årstiderna och den postumt utgivna Tilltal.
De är bra alla tre. Men min favorit är nog Årstiderna. 
Fast För att överleva är ju också rätt så underbar ("I rörelse och rörelse markerar/de flygande tonerna att något/av det möjliga har blivit möjligt./Ur ordningen, ur flöjtens grammatik/avtecknar sig frihetens språk.") Och Tilltal är sorgsen och stark ("Jag önskar mig fri från min dikt.") Och de andra samlingar och dikter jag läst av Bergman i antologier har alla varit bra.
Men jag väljer en dikt ur Årstiderna som exempel på hans poesi:


KVÄLL OCH DET SNÖAR

Kväll, och det snöar
i rummet. Det faller
alldeles stilla
från golvet till tak
utan att snudda
vid mig eller boken
jag läser i.

Det är mörkt utanför.

Jag läser
genom åren, genom snön
som faller, genom solen
när den skiner.
Det är svårt
att vara alldeles fri.

Det är kväll i rummet.
Det blir tidigt mörkt.


Det finns två urval med Bergmans dikter: Utsatt i musiken och Jag talar om
någonting som är verkligt. Den förra har bara dikter fram till mitten av 70-talet men är annars bra. Den senare har jag inte läst.

(Först publicerat 2016. Detta inlägg ingick i en serie inlägg där jag skriver om böckerna i min boksamling i alfabetisk ordning. Jag har bytt ut bilden i det ursprungliga inlägget mot en bild på Petter Bergman i Lütfi Özköks Nordiska poetporträtt. Det kommer att dröja tills jag kommer fram till Lütfi Özkök i min genomgång av min boksamling.)

måndag 20 november 2017

Watchmen – filmen



Alan Moores Watchmen är en tragedi. Zach Snyders Watchmen är en komedi.
En film bör ses på sina egna villkor. Även om det är en filmatisering. Men det är naturligt att jämföra med förlagan. Som varje ny Hamlet vi ser påverkas av tidigare uppsättningar. I Watchmen invaderas också (film)texten i ett par tillfällen av den tidigare (seriealbums)texten.

Många kritiker har sagt att Zach Snyders filmatisering av Alan Moores och Dave Gibbons seriealbum är väldigt trogen förlagan. Och det finns bilder såsom tagna direkt från albumets serierutor. Enskilda kompositioner är direkt överförda. 
Men som Joe McCulloch påpekat så är sammanhanget dessa bilder finns i annorlunda. Tonen och uppbyggnaden (och strukturen är huvudanledningen till att Moores/Gibbons verk är så pass beundrat som det är) är en annan. Bokens sombra stämning ersatt av en action i farsartad fart. De direkta bildlånen blir liksom bipersoner ur albumet mer som ett slags cameo.

Filmens egen uppbyggnad fungerar dock väl. Och även om de flesta bi-historierna är nedskurna till cameos så ger dessa känslan att filmens värld är befolkad. Som i det lysande titelmontaget (som genom att anknyta till det liknande montaget i inledningen av Snyders Dawn of the Dead också tjänar till att redan i början brännmärka filmen som Snyders, snarare än Moores).

Där det hos Moore finns gott om drag av mörk humor så skruvar Snyder upp detta. Filmen är under stora delar en komisk uppgörelse med genrekonventioner. Soundtracket är medvetet övertydligt och förstärker det satiriska. Nite Owls "Nooo" när Rorschach dör hade uppskattats av poliserna i Hot Fuzz.
I kärleksscenen parodierar filmen sin föregångares högstämda älskogsskildring.
Och våldet är överdrivet serietidningsvåld – jämfört med serietidningens mer nedtonade.

Just våldet blir något av en svaghet. Alan Moores/Gibbons bok var en kritik av genrens syn på våld. Även om de överdrivna slagsmålssekvenserna (knytnävar åker genom väggar) till en del används ironiskt så hindrar det inte att i detta, som Sydsvenskans recensent säjer, "blir filmen just det som originalet försöker underminera".

Att våldet hela tiden är uppskruvat gör att det våld som ändå finns i boken får minskad effekt när det replikeras i filmen. I en scen bryter Rorschach fingrarna av en man i en bar. Detta är en svag version av en liknande sekvens i boken. Det som i seriealbumet är en fasansfull handling blir i filmen något rätt lättsamt. Skillnaden mellan Nite Owl och Rorschach suddas också ut.

Över huvud taget så är personskildringarna ytligare. Till och med Rorschach lyckas på något vis bli mer endimensionerad. Värst drabbas Silk Spectre (i boken en av Moores många varianter på Zeus' älskarinna-temat). 
Den person som lite motsägelsefullt blir den som får flest nyanser är filmens autistiska version av Stålmannen Doktor Manhattan vars Slakthus fem-liknande funderingar över tidens natur fungerar förvånansvärt väl filmiskt trots att just denna del lyfts från boken nästan rätt av.
Doktor Manhattan är en god filmeffekt men också en bra metafor. "Gud finns. Och han är amerikan." 

Många har menat att filmens och bokens anknytning till hotet om ett kärnvapenkrig minskar dess relevans idag. Att det fortfarande finns kärnvapen nog att utplåna oss allihopa 38 gånger på en onsdag är en sak. Det är inte anledningen till att den kritiken är missriktad. Visst var Watchmen väldigt mycket ett barn av sin tid. Men att världen i detta 1985 är ett bra snäpp närmare undergången än världen var i vårt 1985 är för att USA där tagit sin makt för given. 

Moores mer specifika kritik mot den fantasi som superhjältar utgör finns i en mer generell kritik mot en fantasi om ett starkt imperium. Watchmen-USA är ett USA som vann Vietnamkriget, det är för att USA är en större makt som detta 1985 går mot sin undergång. Kritiken mot idén att ett starkt USA innebär en bättre värld är knappast något som tappat i mening.

Det nya slutet, om än svagt rent logiskt (det var i och för sej det gamla också) spelar vidare på detta tema. Bilden av den gode Guden som ser över USA förvandlas till (den förfalskade) föreställningen om en vredgad Gud som bevakar hela världen och som världen kan enas emot.
Watchmen av Moore och Gibbons och Watchmen av Snyder är två rätt olika verk. Men bägge är relevanta.


(Först publicerad den 15:e mars 2009. Ursprungsinlägget innehöll tre länkar som nu är döda och som därför tagit bort. Det planeras en tv-serie baserad på Watchmen på HBO. Damon Lindelof som ska göra den sa häromdagen i en intervju att vi behöver farliga TV-serier i farliga tider. Men jag vet inte om en Watchmen-tvserie känns särskilt farlig i dag. På onsdag släpps också förstå numret av en crossover mellan Watchmen och serie universitet där Stålmannen och Läderlappen och de där bor. Den får filmen att framstå som vördnadsfull inför förlagan.)

Sverige 2017 – en framtidsroman


Det är knepigt att skildra framtiden, särskilt den nära framtiden. I Sverige 2017 av John Lapidus så är Håkan Juholt statsminister. Något som kändes mindre sannolikt redan strax efter det att boken kom ut 2011.

Det kanske egentligen inte gör så mycket. Men boken har en del andra problem.
Huvudpersonen, Anders Bergman, är socialdemokrat. På väg uppåt i partiet. I ett TV-program har han råkat säja att han förstår de som engagerar sej i Rörelsen. Efter det blir han inbjuden att skriva en debattartikel tillsammans med statsministern, vara dess vänsteralibi. 

Rörelsen är en samling av diverse vänsterföreningar, lite som Enhedslistan i Danmark. Den har som kärnfråga att alla människor är lika mycket värda. Vilket låter rätt harmlöst. Men Rörelsen drar slutsatsen av detta att alla då också borde ha lika mycket betalt. Och vill införa ett slags planekonomiskt samhälle (Självplanerad Ekonomi). Möjligen lite mer kotroversiellt. 

Många av huvudpersonens vänner samt hans barn har gått över till Rörelsen. Och en av dess ledare är hans gamla ungdomskärlek – ärraren Mia Lundström, redaktör för Klasskampen. Deras kärlekshistoria är den svagaste biten i boken ("Jag gjorde en ansats att dra av henne t-shirten men hon stoppade mig i sista stund. 'Det är då fan att jag ska ha mens just idag...', sa hon.")

Det är vanligt att politiska romaner om den nära framtiden kryddar historien med thrillerinslag. Här nöjer sej Lapidus mer eller mindre med frågan om vår hjälte ska hoppa över till Rörelsen. Vilket jag på sätt och vis gillar. I en politisk idéroman borde den politiska diskussionen räcka rätt långt.

Nu diskuteras det inte egentligen så mycket i boken. Hjältens vänner verkar hålla på Rörelsen så som de håller på sitt fotbollslag. Diskussionerna om Zlatan har en högre nivå än de om politiken. 
Förutom i partier där Anders Bergman diskuterar med sej själv. Där han funderar över socialdemokratin och böcker han läst (böcker som alla getts ut innan 2011). Dessa partier är de mest intressanta i boken. 

Men det är synd att alternativet att gå över till Rörelsen framstår som så självklart rätt. Det hade blivit mer spännande om bägge sidor fått lika stor tyngd.

Jag vet heller inte om Rörelsen låter som något som skulle kunna få särskilt stort folkligt stöd. Trots det amerikanska krig mot Venezuela som pågår i romanen. 
Det talas visserligen om glädje och färgklickar. Men det är en mycket vänsterkantig syn på vad som är färg och fest: sambaorkestrar i förstamajtågen och duetter mellan Mikael Wiehe och Joakim Thåström på partimötena.

De två åldersstigna rockartisterna spelar inga låtar från åren 2011-2017. Och Lapidus utnyttjar inte heller annars framtidsscenariot särskilt mycket. Hjälten har en dogPhone, typ.

Sverige 2017 är Lapidus tredje roman. Den är utgiven på eget förlag. Jag hade hört en del gott om hans tidigare böcker. Och den här lät åtminstone lite udda. Det är den väl också. Men hur revolutionär romanen än är så gör den mej inte särskilt engagerad.

(Först publicerad 16 oktober 2017. När romanen var ny. Jag har redigerat det lite. Håkan Juholt avgick som partiledare för socialdemokraterna i januari 2012. När den här recensionen först skrevs så var det rätt tydligt att så skulle ske.)

Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren av Peter Bichsel

"Han var glad att han inte dött redan för två år sedan, ty för två år sedan skulle man ännu ha prytt hans grav med nejlikor, då älskade han nejlikor,"
ur "Hans kväll" av Peter Bichsel, översättning Hans F. Evert


Peter Bichsel är en tyskspråkig schweizisk författare som fick sitt genombrott 1964 med novellsamlingen Egentligen skulle fru Blum vilja lära känna mjölkutköraren. Det är en kort bok. Vilket väl är anledningen till att den i Sverige gavs ut tillsammans med Bichsels roman Årstiderna. Utan att novellsamlingen bättre titel finns med på omslaget (Jag hade glömt att jag inte har läst romanen så nu fick jag en oläst Bichsel till skänks).

Boken består av tjugoen berättelser på fyrtiofem sidor. Novellerna är alltså mycket korta. Titelnovellen liksom flera andra berättelserna är skrivna i konjunktiv: skulle vilja. Ett modus som är vanligare i tyskan och som också där mest används i artighetsfraser. Konjunktiv uttrycker något som skulle kunna ske. 
Espen Haavardsholm, en norsk författare som var influerad av Bichsel, skriver i novellen "Konjunktiv" i Zink: "Når vi snakker om det som kunne være, om noe vi er usikre på, om noe vi er i tvil om, om noe det er mulighet for, eller om noe som ikke er, heter det: konjunktiv.
  Der var det en åpning."

Så skildrar de korta berättelserna möjliga möten, samtal som inte äger rum, saker som skulle kunna hända. En man funderar över sin begravning, två personer diskuterar vädret (novellen "November" som är passande läsning i dessa tider: "Det hjälper inte att säga 'Våren' nu"). Ett barn vill bli lejondomptör, växer upp och blir gammal och talar aldrig om för någon att han en gång ville bli lejondomptör, en gammal kvinna får en bukett pioner i sin brevlåda: "Adele blir säkert glad."

Det är starka noveller även om de kan låta banala när man beskriver dem. På sätt och viss är de banala. De handlar om vanliga saker som skulle kunna ske i vardagen. Om möten som inte blivit, men som skulle kunna bli av. Här finns en öppning.


(Denna repris inleder Butter tar ordets jubileumsvecka.) Inlägget var först publicerat den 8 februari 2016. Jag la till parentesen om "November". Efter att jag skrev det här så läste jag romanen Årstiderna som är en bra roman men inte lika bra som novellsamlingen. Espen Haavardsholms "Konjunktiv" finns i en samlingsvolym med Haavardsholms noveller som kom ut nyligen: Svarte natta. Den är bra.)

söndag 19 november 2017

Citerat från veckans läsning

"Den hösten, efter sommaren då de båda hade dött, hon och min far, gick det så långt att jag ville säga åt dem: Okej, ni har dött, det vet jag, och ni har varit döda ett tag, och det har vi alla tagit till oss och vi har utforskat det vi först kände, våra reaktioner på det, känslor som till viss del var förvånande, och de känslor som vi har nu när det har gått några månader – men nu är det dags för er att komma tillbaka. Ni har varit borta länge nog."
ur "Sälarna" i Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare av Lydia Davis, övers. Malin Bylund Westfelt

söndag 5 november 2017

Citerat från veckans läsning

"Jag spårar min längtan/i ord/som aldrig var gjorda/för längtan/i bräda vägskylt och salt/meningslöst hopar sig orden/och i meningslöst/döljer sig längtan/djupt som salt i havet//Du finns/på havet/på andra sidan/vägskyltarna"
ur "Hur mycket avskyvärt behövs?" i Dikter av Elsa Grave

"han ville fortfarande vara med i ett fiktivt verk men inte som fiktion utan som ett verklighetens inskott i fiktionen – en inkräktare. Nu fruktade han kanske att bli fiktiv helt och hållet,"
ur Tidens mörka rygg av Javier Marías, övers. Karin Sjöstrand

fredag 3 november 2017

Lütfi Özkök 1923-2017

Ur Artur, 75 år
Ett grönt liv på sidorna i en bok som ligger kvarglömd
en midsommarafton vid stranden av en sjö, någonstans
inne i oss.

En bok som väntar en avlägsen gäst, man eller kvinna,
mästare eller lärjunge, med färger av de fem årstiderna.
Lütfi Özkök


Dikten "Artur, 75 år" finns i Lütfis Özköks diktsamling Vindarnas väg. Dikten handlar om Artur Lundkvist. Artur Lundkvist är på tredje fotot till vänster på övre raden på omslaget till Nordiska poetporträtt nedan. Lütfi Özkök har tagit flera av de bästa författarporträtten. 

tisdag 31 oktober 2017

Läst i oktober

Nedan är böckerna jag läst den här månaden. Med tanke på att jag varit förkyld större delen av månaden har det ändå en hyfsad läsmånad.

Werner Aspenström - Snöleopard
Klassisk svensk diktsamling.
"Som i den klara oktobernatten/när de från norr kommande leoparderna/genombryter horisonten"

Terry Bisson - Fire on the mountain
SF-roman som utspelar sej i ett alternativt Amerika där John Brown lyckades lite bättre och de svarta slavarna bildade en egen socialistisk stat i söder.

Heidi von Born - Det japanska skriket
Svensk roman.

Philip José Farmer - The Green Odyssey
SF-författaren Farmers debutroman. Jag har den här i en väldigt sliten förstautgåva som jag läste med stor försiktighet så den inte skulle falla sönder.

Janet Frame - Vid alfabetets gräns
Mycket bra roman.

Gustaf Fröding - Gralstänk

Samtida kritik i svensk press av Gustaf Frödings diktsamlingar 1891-1898, red. Ingvald Rosenblad
Bok med samtida recensioner av Frödings diktsamlingar. Jag har läst dem efter hand som jag läst själva samlingarna. Så den här månaden har jag egentligen bara läst recensionerna av Gralstänk ovan.

Julia Gfrörer - Black is the Color
Seriealbum om en sjöman och en sjöjungfru.

Kazuo Ishiguro - Begravd jätte
Roman om en drake. Författaren fick visst något slags pris nyligen.

Doris Lessing - Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem
En av Lessings SF-romaner. Att hon skrev SF-romaner var kontroversiellt när det begav sej.

Alexander Sand - Nattbok
Diktsamling utgiven på pdf.
"om morgnarna läser han bara poesi."

Robert J. Sawyer - Triggers
SF-roman om en grupp människor som får en annan persons minnen.

August Strindberg - Inferno
Omläsning.


Birgitta Trotzig - Ordgränser
Prosadikter.
"Sträv är min skog, hög är min höst."