fredag 27 mars 2009

All-Star Superman: Grant Morrisons Stålmannen


I Warren Ellis Planetary, liksom i Alan Moores Watchmen används analoger till redan existerande figurer. I den amerikanska mainstream-serietidningstraditionen är det dock vanligt att man direkt använder redan existerande karaktärer.

Som Grant Morrison gör i All-Star Superman, tecknad av Frasnk Quitely. En av de specifika begränsningar det för med sej slipper Morrison genom att han i All-Starformatet har fått skapa ett eget fiktivt universum skilt från övriga Stålmannen-serier.Trots detta kommer figuren med förväntningar. En metod Morrison använder för att undkomma, eller kanske snarare utnyttja dessa förväntningar är att bygga upp denna värld med bitar från en massa separata Stålmannen-serier (och filmer). Samtidigt som han också skriver in nya karaktärer, som en underjordisk dinousarierepublik, som berättas om såsom om de alltid har funnits med som bipersoner i historien.

Den 12 nummer långa serien (samlad i två volymer) är inte direkt dålig. Grant Morrisons idéer är något nedtonade men handlingen flyter i Quitelys illustrationer fram i en klar rytm och det finns många detaljer som ger liv åt berättelsen. Varje nummer är mer eller mindre självstående. Jimmy Olsen får ett, Lex Luthor ett annat. Och den är jämnare än det mesta Morrison gett ut som är längre än sex nummer.

Ändå finns det något, understryket av den massiva hyllningen serien fått, som skaver lite. Problemet med serien ses tydligast i nummer tio: "Neverending", på många vis det bästa kapitlet.

Så Stålmannen är döende.(I sej något av en kliché).För att se hur världen klarar sej utan hans beskydd bestämmer han sej för att skapa liv. Behändigt nog har han ett litet mini-universum hemma i bostaden. "Deep in the tangled briar of gas clusters that forms the barely beating heart of the sickly infant universe of Qwewq, i found a promising speck of grit". Han blåser liv i denna. Under seriens gång ser vi delar av denna världs historia. Hur den skapar avgudar liknande Stålmannen, "Behold I teach you the Superman". Sista bilden är en sketch av Stålmannen så som han såg ut när han skapades. Världen Stålmannen skapat i serien är vår värld och i den världen skapade människan Stålmannen.

Det här har ju en viss fräckhet över sej och spelar med gnostiska idéer. Men under seriens gång säjs det att mänskligheten påverkas av Stålmannen, förbättras. Att vi behöver honom. Detta är bara nonsens. Helt uppenbarligen klarar vi oss utmärkt utan Stålmannen.

Frank Quietlys teckningar ger en viss majestätisk känsla över det hela. Så serien är på det hela taget värd att läsa, även om den tar sej själv på lite väl stort (patetiskt) allvar.

2 kommentarer:

Henrik Ö sa...

Jag säger hellre "härligt svulstig" än "tar sig själv på för stort allvar", men så är jag också ett gammalt Stålis-fan som får små fanboyrysningar av välbehag så fort jag i Morrisons All-Star Superman känner igen någon referens till nåt obskyrt Stålis-avsnitt från 60-70-tal...

Petter Malmberg sa...

Jag tycker mestadels serien är underhållande.
Det är mycket att den överöstes med så extrema överord som gör att inlägget ger ett lite snålt omdömme.
Referenserna fungerar bra och i de fall där jag inte uppfattat de har jag inte tyckt att de stört.

Utnämnandet av Stålmannen till den mänskliga kulturens höjdpunkt är väl möjligt att se som en del av Morrisons charm. Han går ytterligare ett steg längre i den riktningen i "Superman Beyond".