söndag 31 oktober 2010

SCOTT PILGRIM MOT VÄRLDEN


Det är en av de äldsta historierna. Pojke möter flicka. Pojke måste slåss mot och besegra flickans onda före detta pojkvänner.

Edgar Wrights film Scott Pilgrim vs. the world bygger på Bryan Lee O'Malleys serie med seriehäften om Scott Pilgrim. Den handlar om en kanadensisk ung man som spelar bas i gruppen Sex Bob-omb. Han är i början av filmen samman med en yngre kvinna men möter den mystiska Ramona Flowers i en dröm. Och senare på en fest.

Filmen är framförallt i början en fröjd för ögat och örat. Med många visuella snabba skämt och ett flyt i scenövergångarna som överträffar Wrights tidigare filmförsök.

Musiken tillhör det mest underhållande i filmatiseringen med de fiktiva musikgruppernas sånger gjorda av Beck och Broken Social Scene. På sätt och vis är det breeders-liknande Sex Bob-omb lite för bra. Men de är samtidigt opolerade nog för att det både går att förstå bandets två fans och att bandet bara har två fans.

Bandets gitarr och bas gråter och det kommer D-n ut från strängarna. Wright lyckas i bild fånga essensen av den här sortens musik.

Det är inte helt ovanligt i filmer och TV-serier att det finns sekvenser där hjältens liv får en slags videospelsinramning. Men oftast visas detta som en slags drömsekvenser.
Här är förvisso inte slagsmålen och banduppträdanden realistiska. De påminner mer om sångnumren i en musikal. Men de finns där i filmens värld utan att de behöver förklaras. Huruvida huvudpersonen faktiskt har ihjäl en massa människor är inget vi stannar upp och funderar över.

Sex Bob-ombs namn är en referens till Super Mario Brothers. Och filmen följer en spellogik. De besegrade f.d. pojkvännerna förvandlas till växelmynt. Men humorn är mestadels fullt möjlig att förstå även för de av oss som inte spelat videospel.

Den största skillnaden jämtemot den tecknade serie som filmen bygger på är tiden. Där det i häftena går lite mer än ett år så utspelar sej filmen under en rätt kort tid. Det här gör att de sju onda exen dyker upp rätt anabbt efter varandra.
Och där i flera av häftena slagsmålen spelar en rätt underordnad roll så tar de här upp en stor del av filmen. De många bipersonerna, som i serien får egna berättelser och flera sidor, blir här mindre nyanserade. De spelas i en eller två toner.
Men det bipersonerna förlorar i djup vinner de en hel del på i skådespelarprestationer.

De flesta av filmens karaktärer är underhållande spelade som Scott Pilgrims rumskamrat eller trummisen Kim Pine. Den senare har reducerats till egentligen bara två lägen men Allison Pill spelar de lägena perfekt.

Många, som Expressens recensent (i en annars mestadels positiv recension, filmen har mestadels fått hyggligt mottagande här hemma med DN och Aftonbladet som de mest positiva.), har klagat på att Michael Cera i rollen som Scott Pilgrim spelar ännu en Michael Cera-roll.
Men Wright utnyttjar väl vår föreställning om hans filmpersona och Cera spelar både med och mot denna. På ett sätt som påminner om hur James Stewart kunde använda sej av sin jamesstewartighet i Alfred Hitchcocks filmer.

Och om slagsmålen kan efter ett tag kännas lite långa så vore det svårt att välja bort någon av alla de onda ex-en, från Brandon Rouths vegan (som har mystiska krafter eftersom veganer är bättre än oss andra) till Jason Schwartzmans underbara hipsterskurk.

Där O'Malleys serie blir en berättelse om en relation så är Wrights film mer en historia om början av ett förhållande. Så även om det finns inslag från alla häftena i serien så påminner den i tonen främst om den första delen. Det här gör också att även om man ibland kan sakna seriens lugnare stunder att filmen får en egen identitet jämtemot O'Malleys serie.

Det är en underhållande och väldigt filmisk film. Som förmår att utnyttja filmmediet. De visuella lekarna och referenserna, däribland O'Malleys serie i en kort animerad sekvens, är alltför många att nämna.
Filmen utstrålar en berättarglädje. Sex Bob-omb och de andra banden i filmen må vara pastischer på indiepopmusik (och andra sämre musiksorter) och en slags punk på låtsas. Men filmen har ett äkta indiepophjärta.

Inga kommentarer: