måndag 23 november 2015

Under tidens yta

På fredag så fyller Butter tar ordet år. Vi firar detta på traditionellt vis med en vecka fylld av repriser. Som detta inlägg från juli förra året om en annorlunda svensk poesihistoria.

"Tiden är en radikal gallrare" skriver Erik Blomberg i förordet till sin antologi 100 svenska dikter. Jonas Ellerströms Under tidens yta handlar om den poesi som gallrats ut.

Boken, en blandning mellan en poesihistorik och en antologi, kom med senaste numret av Lyrikvännen (men går att köpa separat). Den tar upp runt 70 mindre kända svenska diktsamlingar (och ett par rätt så kända lyriktidskrifter) samt återger en dikt ur varje samling.
Boken är kronologiskt ordnad. Nederst på sidorna löper en tidslinje med svensk lyriks viktiga händelser. Namnen tiden inte gallrat bort (än).
 Den äldsta samlingen Ellerström tar upp (Acherontia av Gustaf Uddgren) är från 1902, den nyaste (Så fort jag går ut av Kerstin Norborg) från 1998.

Bland poeterna som tas upp så finns det flera jag kände till sen tidigare. Men det är bara en av samlingarna som jag har. Den samlingen - Tjejdikter (1966) av Anna-Clara Tjerneld (som sen bytte namn till Anna-Clara Tidholm) tycker jag mycket om. Tjerneld/Tidholm blev senare en framgångsrik barnboksförfattare. Och det finns ett par poeter här som är kända men för annat än sin poesi - Madeleine Gustafsson, Irmelin Sandman Lilius. En och annan är väl inte alls särskilt okänd. Som Mirjam Tuominen. Men både Ellerströms korta essä om hennes poesi här och dikten som återges är bra så det känns dumt att klaga.

Merparten av samlingarna har jag aldrig hört talas om. Och framförallt bland de tidiga så finns det en del som är kuriosa. Som till exempel N.-Gösta Wallgrens Allt flämtade och brann (1919) - konventionella dikter satta i böljande "hiskliga vågor". En av poeterna har jag tidigare stött på i en antologi med pekoral (Ellerström menar att hennes pekoralstämpel är oförtjänt - jag är inte övertygad).

Detta är ändå intressant på sitt sätt men jag tycker att dikterna blir bättre ungefär halvvägs in i boken. Ellerströms beskrivningar av samlingarna är emellertid underhållande boken igenom. Ofta är det anekdoter om författarna, ibland berättelser om hur Ellerström hittade dem.

Med den här boken kan man i stort sett hoppa över att diskutera om urvalet är rätt. Samlingarna har valts utifrån att Ellerström av olika anledningar fastnat för dem. Man kan se hans smak här, i förkärleken för vad han kallar för det långa femtiotalet, och i texterna om dikterna i att han ofta kommer in på Vilhelm Ekelund. Visst finns det strömningar i den svenska poesin som inte kommit med. Som den politiska. (Tjernelds Tjejdikter innehåller politiska dikter. Det är föga förvånande inte en av dessa som Ellerström valt.)

Men bokens styrka är en annan än den heltäckande litteraturhistoriebokens. Att visa på lite av all den poesi som glömts bort. Ellerström jämför med de återutgivningar av obskyr musik som gjorts sen CD-skivans genombrott. Det är en rolig idé och ofta en mycket underhållande läsning.

Bland böckerna finns flera som jag blir sugen på att leta upp och läsa. Som Bo Grandiens bilderbok Drömmen om Asien (1955) eller Bertil Petterssons Utkast (1958).
Dikten Ellerström valt ur Utkast avslutas med dessa rader som också får avsluta detta inlägg: "Utan skepp och utan segel/gav sig de första människorna ut på haven.//De har kanske ännu inte kommit hem."

Inga kommentarer: