En man som sover av Georges Perec

"och Paris är en öken som ingen någonsin har korsat. Du behöver inget utöver lugnet, sömnen tystnaden, dvalan. Att dagarna börjar och att dagarna tar slut,"
övers. Fredrik Rönnbäck

En gång frågade en twitter-vän om böcker om personer som mest går omkring och är ledsna. Då hade jag inte läst En man som sover, en kortroman av Georges Perec som nu kommit ut på svenska på Modernista.
Fast om huvudpersonen egentligen är ledsen går att diskutera.

Boken handlar om en ung man som slutar träffa sina vänner och går omkring på måfå i Paris och gör så lite som möjligt. Detta beskrivs i detalj, medan huvudpersonen själv förblir vag. Han kallas inte ens för han. Han kallas genomgåemde för du.

Berättelsen är alltså skriven i du-form. Ett grepp som ofta blir krystat men som här känns naturligt.
Och som gör att man dras in i den egentligen rätt händelsefattiga historien.

En man som sover är en rätt tidig Perec. Trots sin relativa händelsefattighet så har den filmatiserats. Filmen verkar vara en mycket fransk film.
Och det är en mycket fransk bok. Ibland påminner den om den nya franska romanen. Den är kanske mer fransk än perecsk. Även om det går att känna igen den äldre Perecs teman och hans språk.

Huvudpersonen, du:ets projekt att göra så lite som möjligt, att bara leva så "Att dagarna börjar och att dagarna tar slut" skildras närmast lockande, behagliga. Men titeln anspelar inte bara på att han (du) lever ett sömngångaraktigt liv. I boken finns flera scener (ställen som påminner om en sen Samuel Beckett) när hjälten (du) försöker sova där det (du) märks (märker) att det inte är så lätt att bara koppla bort livet. 
Här blir berättelsen rätt obehaglig och trots att så lite händer på nåt sätt spännande.